Mer konst

Här om dagen satte jag mig ner och målade lite igen. Jag bestämde mig för att måla Tilla igen, men fick inte till det som jag ville ha det och bilden blev jättetråkig och svartvit:

Tillibolan.

Som en reaktion på det grå ville jag nu måla något riktigt färgstarkt. Jag satte mig och bläddrade i Linns syster Annies konstbok som jag har lånat. Den innehåller ett verk per sida av någon känd konstnär, ordnade alfabetiskt. Jag fastnade för denna av Max Pechstein:

Äng i Moritzburg

Jag bestämde mig helt enkelt för att sno bilden rakt av och måla en likadan. Såhär blev slutresultatet:

Äng i Moritzburg á la Jon E.

Jag kanske inte kan sno originalet och sätta dit min tavla i dess ställe, men ganska likt tyckte jag att det blev i alla fall. Sen målade jag en djup sak:

Ånger.

Den klart roligaste nyheten i veckan var att Kerstin Hallert, kolumnist på Aftonbladet, har sagt upp sig. Detta efter att hon i sin tv-krönika sågade programledarna för partiledardebatten och tyckte att de ställde "fesljumma frågor". Olyckligtvis råkade dock krönikan komma i tryck i tidningen innan det direktsända tv-programmet sändes.... Ha ha ha! Så avslöjad!

Igår var det kräftskiva på smålands, det var roligt! Idag är jag och Linn därför lite sega, vi har mest sovit och kollat på twin peaks.

Omtentan som jag hade i måndags har blivit godkänd, så nu är jag fri från gamla rester. Det känns skönt. Imorgon börjar skolan igen, det är nu dags att lära sig lite mer anatomi. Det blir nog skoj men det ska vara en ganska intensiv kurs.

Fler bilder

Victor skickade ett par kompletterande bilder från roadtrippen till mig. Enjoy!

Så här varmt var det på klubben där Basshunter spelade. Victor längst fram, jag till höger.

Victor med allas våran Balsam!

Roadtrip och Koster

Nu är jag tillbaka i Uppsala igen efter två schyssta semesterveckor. En i äventyrets och festens tecken, och en i familjens (min lilla trepersonersfamilj samt Linns familj) och lugnets tecken. Det hela började med att jag tog mig ned medelst tåg till min gamla hemort Mjölby. Tre fjärdedelar av roadtripgänget som åkte till Ungern 2002 (ni vet, då när jag var så smal) plus en standin vid namn Victor "Palma" Palmqvist var beredda att fira fyraårsjubileet med en roadtrip light längs Sveriges västkust.

The Crew:

Victor.

Martin.

Jonny.

Och så jag.

På fredagens morgon gav vi oss av i Jonnys gamla Renault som han har köpt för 1 500 riksdaler. Han informerade oss om bilens lätta skavanker:

"Jag räknar med att växellådan kommer hålla i kanske tjugo mil, sen får vi låta den vila ett tag. Ibland vägrar backen gå i, och ibland ettan. Då får man starta på tvåan. Bromsarna tar inte så bra heller."

Vi andra kände oss väldigt lugna när vi svettiga susade västerut i den AC-fria bilen. Första anhalten var Falköping där vi mellanlandade för att äta äcklig mat på den lokala pizzerian. Martin hade en kompis som bor där och som ska åka till New York tillsammans med honom på praktik i höst. Eller, ska och ska, de är nog där nu. Hur som helst så begav vi oss snart vidare mot Orust, där några mjölbykompisar hade hyrt en stuga att semestra i en vecka. Vi blev erbjudna husrum där, men eftersom vi skulle ut i Lysekil på kvällen och det var en bit att köra alternativt en fet taxinota, bestämde vi oss för att övernatta på en camping i Lysekil istället. Hur som helst spelade vi lite tremannafotboll och åt lite innan vi sa adjö på återseende.

Vi införskaffade en lysekilskarta och letade rätt på den billigaste campingen närmast stan. När vi åkte förbi skylten där det under campingens namn stod "(familjecamping)" fick vi lite taskiga vibbar. Det blev inte bättre av den tantiga tjejen i receptionen som efter att ha försäkrat oss att vi skulle bli utslängda direkt om vi yttrade ett ljud efter klockan elva "hänvisade" oss till en annan camping "för både vår och er skull". Vi tog oss således till den andra campingen där en tjejig tjej i receptionen förklarade att det inte fanns några regler alls där, en sanning med viss modifikation.

Campingmiddag. Man tager vad man haver, i det här fallet en plastmugg som uppläggningsfat för korvarna.

Hur som helst trivdes vi bra där och tog oss några öl innan vi åkte in till Lysekil för att gå ut på det enda vettiga utestället som fanns tillgängligt. Det sved hårt när de tog 120 :- i inträde, men vad gör man när konkurrensen är obefintlig. Det blev en rolig kväll i alla fall, inte minst tack vare ett svensexagäng som såg ut att ha hyrt in en tjej för att underhålla dem. Det var typiska stockholmsseglare med dålig smak och mycket pengar och vi roade oss med att studera scenerna som utspelade sig. En av männen, som vi kallade Anders, hade en rätt töntig look med randig pikétröja och hopplös halvkort frisyr och var tämligen överförfriskad. Han dansade i total otakt till musiken och försökte gång på gång stöta på den enda tjejen i sällskapet (som vi alltså tror var inhyrd och som vi döpte till Elin).

Elin syns till vänster i bild, Anders är tyvärr inte med på kortet.

Man såg verkligen hur hon ogillade hans uppvaktande men han verkade inte förstå. Han tog några feltajmade danssteg och gav sig sedan på henne igen. Mot slutet gav han upp taktiken att hålla runt hennes rygg och övergick till stryptaget: armen runt nacken och håll fast! Lite senare såg vi honom utanför lokalen, vinglandes runt någon stackare som hade fått det tvivelaktiga nöjet att hjälpa honom hem.

Jonny under discoljus.

Vi beslöt att stanna en dag till i Lysekil och på dagen badade vi och kastade lite boll vid klipporna. Vi saknade ett beachvolleynät och var lite slitna men humöret var ändå på topp. På kvällen gick vi ut på samma ställe igen (och inträdet på 120 :- sved om möjligt ännu mer denna gång) och rockade loss till coverbandet Haaks. De var ett tight gäng som körde allt från gamla hårdrocksdängor till nysläppta popslingor och det hade varit en kanonkväll om det inte vore för att det var alldeles för mycket folk och trängsel där inne.

På söndagen tog vi vårt pick och pack och drog till Stenungsund. Jonnys exflickvän Anna bor där och hon var snäll och lånade ut sitt kök så att jag och Martin kunde koka gröt, och sin el så att vi som ville kunde ladda telefoner och andra elektroniska gadgets som vi hade med oss. Stenungsundcampingen var näst intill optimal; vi hade ett beachvolleynät tio meter från tältet och övernattningen var billigare än i Lysekil. Nackdelen var att det inte var något roligt folk där och att E6:an drog förbi utanför och väckte en tidigt på morgonen med långtradare som dånade förbi. Vi kollade in Stenungstorg och åt gott på den lokala krogen där det jobbar en servitris som är såväl Annas kompis som en kopia av Jessica Alba. Jonny och Martin påstår förresten att jag på pricken liknar basisten i the Strokes, Nicolai Fraiture. Jag är inte säker på om jag håller med, baserat på de bilder jag sett av honom. Döm själva:

Jon?

Framåt kvällen tog vi fram Jonnys bag-in-box och promenerade bort till klipporna vid havet med Victors gura i högsta hugg. Vi satt på filtar i myskläder och spelade och sjöng och drack vin hela kvällen. När jag berättade detta för Linn nästa dag var hennes spontana kommentar "... vad gay!"

Jodå, en viss homoerotisk stämning blev det allt.

Vi hade i alla fall riktigt trevligt. Detta upprepades även nästa kväll efter några beachvolleymatcher, fast nu var Anna med också vilket gjorde hela situationen lite mer straight. Hon hade med sig strumpor med ärtpåsar i som hon svängde runt på ett speciellt sätt och så ska det egentligen vara eld i ändarna, jag uppfattade aldrig riktigt vad det kallades men jag tror det var poj eller poja eller något liknande. Trots en stapplande inledning och trots några glas vin i kroppen var jag den enda av oss grabbar som lärde mig utförandet, något jag är mycket stolt över.

Solnedgång över klipporna utanför Stenungsund.

Ett genomgående tema under resan var att prata om hur feta vi var. Martin hade nyligen upptäckt att han kan få fram en liten kalaskula trots att man kan ana hans magrutor. Victor nämnde med jämna mellanrum "buken" som han tyckte var för stor och som han ska försöka jobba bort. När man tog kort på honom var han varje gång tvungen att kolla om han såg tjock ut, och när han fick se bilden utbrast han alltid "Fyfan vad fet!". Jag, å andra sidan, är den enda som enligt BMI kan klassas som överviktig. Vi konstaterade att jag väger nästan trettio kilo mer än Martin och att jag blir diskriminerad för att jag är överviktig, bland annat fick jag en sallad som var fryst på ICA medan de andras var lagom kalla.

Okej, ett eller annat glas vin för mycket kanske det blev.

På tisdagen kände vi att vi kunde Stenungsund och det var dags att ta sig vidare. På en lyktstolpe i hamnen hade vi sett en affisch där det stod att Basshunter med den vidriga sommarplågan "Boten Anna" spelade i Smögen på onsdagen. Smögen nästa med andra ord! Vi for dit och hittade snart en camping med den finaste beachvolleyplanen vi skådat. Synd bara att den kostade hundra kronor per timme att spela på. Det här var i alla fall den festgladaste campingen vi varit på hittills och vi stötte på ett gäng skövdebor som vi hade bott grannar med i Lysekil. De var av det bonniga slaget och bjöd på en del underhållning av grövre sort. Den största karaktären vi träffade på var dock en herre vid namn Andreas, eller som vi hellre kallade honom, Balsam. Han var en trettioårig, översocial wannabestekare med två bimbotjejer i släptåg. Han gick runt i blondslingat, halvt bakåtslickat hår och rosa pikétröja och hälsade på varenda kotte han såg. "Hallå boys! Läget? Vad händer ikväll då? Utgång? Treeevligt, trevligt!" sa han till oss och visade upp ett obefläckat pepsodentsmile. Sedan gick han vidare och hjälpte några andra att tända sin engångsgrill. Han var överallt på en och samma gång och slutade aldrig att pladdra.

På kvällen var det alltså dags för Basshunter. Efter att ha förbannat det faktum att vi fick åka två båtar bara för att ta oss till utestället, vilka sammanlagt kostade hundra kronor per person tur och retur och varav den ena färdades en sträcka på ca 20 meter, gick vi in på den aktuella klubben och möttes av en värmechock. Det var den värsta värmen någon av oss varit med om på ett uteställe, och det vill inte säga lite. Efter en stunds svettigt dansande kom till sist Basshunter ut på scenen tillsammans med två barbröstade tjejer och var precis så töntig som man kunde förvänta sig. Innan han spelade sin hit drog han till med ett "Finns det några datanördar här ikväll?" och sjöng sedan "Vi sitter här i venten och spelar lite dota". Om du vet vad det betyder indikerar det att du är en datanörd. Sen försökte han lite halvhjärtat med lite "Bira bira bira! Bärs bärs bärs!" innan han hyllade oss i publiken: "Jag vet vad ni tänker: den där Basshunter tror han är så fucking jävla cool. Är i tidningen varje dag. Men jag ska säga er, att det är tack vare er som jag står här idag! Utan er hade det aldrig varit möjligt, och ni är så fucking bra!" Sen spelade han Boten Anna... eller det var playback och singback och han fyllde i lite i sin mikrofon. Det hela var ganska roligt att se i alla fall men sedan klarade vi inte av värmen längre utan gick och åt på gatuköket för att sedan promenera hem till campingen.

På torsdagen bestämde vi oss för att vi inte orkade med en kväll till i Smögen, utan att vi skulle avsluta roadtrippen och åka hemåt. Jag blev avsläppt i Uddevalla där vi tog farväl och bestämde att nästa år blir det en riktig roadtrip, den gången förmodligen längs Europas västkust. Jag tog bussen mot Strömstad och båten till Koster där Linn och Tilla redan hade varit i en vecka. Linns pappa äger tillsammans med sina syskon fyra stycken hus i varierande storlek där de spenderar sin semester. Tyvärr är en av Linns kusiner allergisk mot pälsdjur och vi och Tilla fick därför bo i ett tält på gräsmattan. Det gjorde dock inte så mycket, vi hade det riktigt mysigt därinne och låg och kollade på Twin Peaks på Linns dator. Om veckan på Koster finns inte så jättemycket att berätta i och med att vi mest tog det lugnt. Vi solade och badade, gick på restaurang och åt musselsoppa, försökte lära oss att windsurfa och åkte ut på ö. En härligt och avkopplande vecka helt enkelt.

Tilla är nyfiken på vad jag håller på med. Jag förklarar att jag snorklar.

Linns pappa fyllde år och Linn gjorde en läcker hallontårta.

Att ligga och sola på klipporna är sällan fel.

Linns mor på båten till Strömstad.

Linns faster Philippa friserar mig. Hon är teatermänniska och har bl a regisserat Rederiet och Cleo. Lite kuriosa.

Linn mumsar musslor.

Tilla har hittat en sval plats i skuggan.

Linns far löser korsord, en avkopplande sysselsättning som det blev ganska mycket av under veckan.

Men nu är vi som sagt tillbaka i Uppsala och Linn har återgått till sitt sommarjobb som forskare där hon hittar gener i en blåsfisk. Själv har jag en omtenta den 21:a som jag ska plugga till, och sedan börjar snart skolan igen. Jag och Anton i min klass ska bli träningskompisar och börja gymma ihop så att vi är riktigt stora och biffiga till nästa sommar. Det ska bli kul.