Gräsänkling
Nu har jag varit gräsänkling i en vecka. Linn är nere i Alperna och roar sig som vanligt och kommer inte hem förrän på söndag. Livet saknar verkligen det där "lilla extra" när hon är borta, vi har jämt så kul ihop och nu får jag försöka underhålla mig själv. Det kan i och för sig vara ganska kul det också. Rent allmänt tycker jag bra om att umgås med mig själv, det är ingen risk för missförstånd när man diskuterar något i huvudet och jag är alltid så lugn och trevlig mot mig själv. Ibland händer det att jag äter lunch ensam, om det inte råkar vara någon i min närhet som är lämplig att äta lunch med har jag inga problem med att gå någonstans och äta för mig själv, ta det lugnt, fundera, planera och tänka. Linn tycker det är jättekonstigt.
Ända sedan jag var liten har jag pratat/tänkt med mig själv i "Vi"-form. När jag var liten var det som en osynlig grupp med låtsaskompisar som jag kommunicerade med, när många andra hade en enda låtsaskompis som hette något lämpligt hade jag alltså många, men de var namnlösa och hade inte mycket till personlighet. Numera är vi inte så många, men vi är fortfarande "vi". Jag kanske tänker till mig själv: "Ska vi gå och träna?". Sen följer en argumentation för och emot och till slut kommer vi överens om det ena eller det andra. Ibland säger jag det högt också istället för att bara tänka, "ska vi lägga oss tidigt ikväll kanske, ja det gör vi". Det skulle kännas helt fel att säga sånt i jag-form istället för vi-form.
Igår hade vi vår sista föreläsning under den här kursen, och nu väntar en veckas inläsningsperiod inför tentan. Det ska bli skönt att slippa cykla till skolan i bitande kyla varenda morgon, speciellt som vi har börjat åtta var och varannan dag den sista tiden. Jag har svårt att se att jag nånsin kommer att kunna vänja mig vid att gå upp så tidigt utan att vara konstant trött, och jag gruvar mig lite inför den dagen jag kommer ut och ska börja jobba. Jag kommer att bli känd som "den trötte läkaren". Jag får väl jobba deltid eller nåt, eller så får vi hoppas att det går över på fyra år.
Nåväl, är det inläsningsperiod så är det, nu ska jag sätta mig och plugga.
Ända sedan jag var liten har jag pratat/tänkt med mig själv i "Vi"-form. När jag var liten var det som en osynlig grupp med låtsaskompisar som jag kommunicerade med, när många andra hade en enda låtsaskompis som hette något lämpligt hade jag alltså många, men de var namnlösa och hade inte mycket till personlighet. Numera är vi inte så många, men vi är fortfarande "vi". Jag kanske tänker till mig själv: "Ska vi gå och träna?". Sen följer en argumentation för och emot och till slut kommer vi överens om det ena eller det andra. Ibland säger jag det högt också istället för att bara tänka, "ska vi lägga oss tidigt ikväll kanske, ja det gör vi". Det skulle kännas helt fel att säga sånt i jag-form istället för vi-form.
Igår hade vi vår sista föreläsning under den här kursen, och nu väntar en veckas inläsningsperiod inför tentan. Det ska bli skönt att slippa cykla till skolan i bitande kyla varenda morgon, speciellt som vi har börjat åtta var och varannan dag den sista tiden. Jag har svårt att se att jag nånsin kommer att kunna vänja mig vid att gå upp så tidigt utan att vara konstant trött, och jag gruvar mig lite inför den dagen jag kommer ut och ska börja jobba. Jag kommer att bli känd som "den trötte läkaren". Jag får väl jobba deltid eller nåt, eller så får vi hoppas att det går över på fyra år.
Nåväl, är det inläsningsperiod så är det, nu ska jag sätta mig och plugga.
4 Comments:
Akta dig så du inte blir som Gollum, du verkar vara på god väg. Tur att Linn är med dig oftast så att du inte verkar helt galen ;-)
By Anonymous, at 08:11
du låter lite schizo, men när jag tänker efter tänker jag nog också i "vi"-form. fast jag tror inte att "vi" är tre personer, bara två! :)
By Frida, at 09:38
Det värsta e inte när man för en för-och emotargumentation i huvudet, utan när man går åt ett håll, stannar med ett ryck för att man ändrar sig och börjar gå åt motsatt håll för att sedan rycka till igen, och hålla på sådär. Då brukar folk börja kolla... Då får man ställa sig i ett skyltfönster å låtsas titta i det tills man kommit överens med sig själv om vart man egentligen ska. Går inte detta är det bra att ha med sig en tärning. Mitt bästa knep.
Lycka till med tenta-plugget! Nu ska jag plugga! Nej, msn:a! NEJ PLUGGA!!!
//Cati
By Anonymous, at 03:27
Haha, ja de där rycken känner jag också igen. Tur att det finns skyltfönster.
By Jon E, at 07:42
Post a Comment
<< Home