Tillas äventyr

Aah! Idag har en liten sten lyfts från mitt hjärta. Jag har nämligen skrivit tenta och tentor medför alltid små hjärtstenar. Det kändes som att det gick bra också och jag ger mig själv kanske 80 % chans att ha klarat den. Det dryga med läkarprogrammet jämfört med gymnasiet är att man faktiskt behöver vara orolig för att bli underkänd på tenta/prov. Å andra sidan, om jag la ner lika mycket tid till att plugga som man var bunden till skolan i gymnasiet så skulle jag nog inte behöva oroa mig. Det hela har nog mest med min inte helt perfekta självdisciplin att göra även om det förstås är svårare kurser än på gymnasiet.

I helgen ska jag bara ta det lugnt. Vacuumet mellan en tenta och nästa kurs är det bästa, då behöver man inte ha något dåligt samvete eller stress inför skolan. Imorgon ska Anton komma hit och jag, han och Tilla ska ha en filmkväll medan Linn är ute och roar sig på tjejfest. Annars kanske jag ska måla lite. Jag fick en massa målargrejor i treårspresent av Linn den tolfte april, mycket trevligt! Jag har redan hunnit måla en Tilla-tavla som ni kan beskåda nedan. Jag fick inspirationen när det slog mig att Tillas ansikte hade formen av en triangel:


Nu måste jag berätta lite om Tillas äventyr som hon har varit med om under sina promenader med mig. En rolig grej, dock kanske inte direkt ett äventyr, var när en man kom gåendes med sin kanske tre-fyraårige son och fick syn på Tilla. "Titta vilken söt hund", sa mannen. Det lilla barnet såg på Tilla, pekade och förklarade lugnt: "Katt." Mannen försökte upprepade gånger övertyga gossen om att Tilla var en hund, men han vägrade lyssna. "Katt" sa han igen och igen.

Igår var jag och Tilla vid en fotbollsplan och sprang och lekte. Tilla har för några veckor sedan upptäckt det roliga i att jaga fåglar och nu fick jag syn på en skata som jag trodde hon nog skulle tycka var intressant. Jag uppmärksammade henne på dess existens och hon sprang iväg i full fart. För ett par sekunder tittade jag åt något annat håll, och när jag tittade tillbaks igen så fick jag till min förvåning se att Tilla hade fått tag på flygfät! Förmodligen var den skadad redan innan, om inte så var den det nu i alla fall. Den skuttade runt med tama försök till flaxning med de halvbrutna vingarna. Tilla tyckte naturligtvis att det var jätteroligt och skuttade efter. Men när hon väl fick tag på fågeln och lade tassen på den så skrek den, och då blev Tilla jätterädd och skuttade tillbaks. Efter någon sekund återupptog hon jakten och i sådana cykler lekte de katt och råtta (hm...) tills skatan kom på att den kunde skuttflaxa upp i ett träd. Tilla blev då mycket frustrerad och försökte klättra upp i trädet, något som gick sådär bra. Till slut fick jag släpa bort henne från platsen och hon var mycket upprörd över att jag inte lät henne vara kvar och försöka fånga fågeln igen.

Sen idag efter att ha fredagslyxat på Smålands som tentafest (skumpa och snittar) gick vi förbi en katt när vi var nästan hemma. Det var samma katt som jag nästan körde på med cykeln i vintras eftersom den är snökamouflerad, helt vit. Tilla har aldrig stött på en katt förut förutom ett gäng konstiga raskatter i hennes ursprungshem. Tilla såg först inte katten så jag gjorde henne uppmärksam på den för att se hur hon skulle reagera. Hon såg avvaktande ut så jag gick fram och klappade katten. Den sa mjau. Tilla såg rädd ut. Katten stirrade på Tilla som gick fram lite och sen sprang tillbaka och började skälla gällt (så brukar hon göra mot dammsugaren också). Efter en liten stund vågade sig Tilla fram ordentligt och då blev katten rädd och höjde en tass som för att varna henne. Tilla gläfste till och då sprang katten iväg. Nu blev det jätteroligt tyckte Tilla! Hon sprang iväg och jag tappade kopplet så jag fick jaga henne runt halva kvarteret tills jag hade fått tag på henne och katten hade försvunnit. Återigen blev det stora, gnälliga protester när vi skulle gå därifrån och jag fick bära henne hemåt. Katten var av det retfulla slaget och dök upp igen, han följde efter oss ett tiotal meter bakom och Tilla blev vild. Jag lät henne jaga bort den igen men sen fick det vara nog. Hur som helst har hon onekligen fått smak på kattjakt.

Ännu en rolig grej var hände när jag var på väg hem från fredagslyx på Smålands. Vi mötte en annan Jack Russell, en fem år gammal hane. Hans husse var en lite äldre man som tyckte det var roligt att de fick leka lite med varann. Tilla ville dock mer än bara leka. Efter att ha sprungit runt som besatt ett antal varv runt den stackars hunden hoppade hon upp bakifrån på honom och började jucka febrilt. Det varade inte så länge och jag skojade lite med mannen att Tilla inte riktigt hade fattat att hon var tjej ännu. "Nej men så småningom förstår hon nog hur det hänger ihop!" skrockade han tillbaka. Tilla började nu jucka mer och mer och gjorde inte ens några tillstymmelser till att försöka leka något annat, utan hon skulle ta honom helt enkelt. Hanhunden såg ut som att han inte fattade någonting, han var nog inte van att bli behandlad på det sättet. Eftersom Tilla såg så rolig ut och gick in för det hela så intensivt blev jag väldigt full-i-skratt och till sist var jag tvungen att lyfta bort henne, säga hej då och kila hemåt. Hon är minsann en riktig liten bushund.