AFTONBLADET når nya höjder!

Idag har Aftonbladet slagit nytt rekord i kategorin "Mest meningslösa och fåniga löpsedel". De och Expressen konkurrerar som bekant i klasserna "Mest lögnaktiga löpsedel", "Mest smaklösa löpsedel" och "Mest uppenbara vi-gör-en-del-ord-stora-och-andra-pyttesmå-så-att-löpsedeln
-på-håll-ser-ut-att-säga-något-mer-sensationellt-
än-vad-den-verkligen-gör-löpsedel".

I alla fall, så här ser löpsedeln ut:








Den handlar alltså om SSU-ordföranden som bråkade med en dörrvakt häromsistens så att det blev ett himla rabalder i media. Och nu har Aftonbladet med sin goda journalistik lyckats få fram ett helt avgörande faktum i striden: HON festade I NIO timmar! Vem bryr sig? Vad har det med någonting att göra? Vem (av oss som då och då festar) har inte vid tillfällen festat i nio timmar (eller bra mycket mer)?

Det roligaste är i alla fall undertexten: "Började redan på eftermiddagen". Haha!

Det är härligt att Aftonbladet kan prioritera.

Nu när jag ändå häcklar Aftonbladet kan jag lika gärna fortsätta en stund till. Jag utgår numera från att allting jag eventuellt läser i en kvällstidning är helt och hållet falskt. Anledningen är främst att om man är det minsta insatt i ett ämne och läser en artikel i en kvällstidning om detta så hittar man i princip alltid grova sakfel, missförstånd eller rena lögner. Faktakontrollen är bedrövlig. Sensationslystnaden och den stora tonvikten på dokusåpadeltagares förehavanden gör knappast tidningen bättre. Trots alla dessa negativa egenskaper så läste jag, nu när jag var inne på aftonbladet.se och kollade efter en bild på dagens löpsedel, i förbifarten att Aftonbladet visade upp rekordresultat. Det är märkligt, men det stod även att webbplatsen stod för en stor del av vinsten och den måste väl sägas vara bättre än papperstidningen i alla fall. Till deras försvar ska jag också nämna att de enligt många sportintresserade har en mycket bra sportbilaga, och om man är lite selektiv kan man nog hitta en del hyfsat innehåll i övriga tidningen också. Ändå: den dag min blogg läses av hundratusentals personer ska jag uppmana alla till bojkott av svenska kvällstidningar tills de skärper till sig!

Val d'Isère

Nu är det hög tid för en reseberättelse! Den kommer vara i formen av en topplista och en bottlista och så berättar jag lite om varje punkt, på så sätt får jag ut själva essenserna av resan istället för en massa svammel.

Eftersom jag inte kom på fem saker på vare sig topp- eller bottlistan blir det bara fyra punkter per lista. På fjärde plats på topp 4-listan kommer Boendet. Vi bodde i ett lägenhetshotell, tolv personer uppdelade på två lägenheter. Jag och Linn hade ett eget rum vilket var trevligt, och två badrum/duschrum fanns att tillgå. På minussidan måste läggas avsaknaden av såväl bastu som torkskåp samt ugn. Det är uppenbart att den som planerade lägenheten hade en fobi för varma, instängda utrymmen. Men det bästa med hotellet var att det låg i princip mitt i backen, man spände på sig utanför dörren och kunde glida ner till liften direkt. Mycket trevligt!

På tredje plats kommer Sällskapet. Förutom min jättegoa flickvän Linn var det en samling mycket trevliga personer som vi åkte med, och jag vill speciellt nämna ett par personer som gjorde extra stort intryck. Det var Ola och Daniel som bodde i vår lägenhet, 26 respektive 28 år gamla och färdiga civilingenjörer som med sin aldrig sinande ström av roligheter förgyllde dagarna. En blivande klassiker är när Ola på bussen ner beskrev en riktigt illaluktande person med meningen "Man såg honom med näsan!"

På andra plats på listan hamnar backarna och liftsystemet. Det var det största liftsystem jag har upplevt och innehöll ständiga överraskningar som liftar i form av tåg och enorma kabinbanor där tjogtals personer fick plats i varje ägg. På grund av storleken var det heller aldrig särskilt trångt i backen och liftköer var det nästan aldrig tal om. Backarna var breda och härliga och även om snön sinade lite mot slutet av veckan var det sällan man stötte på en isig backe. Bredvid och mellan backarna fanns ofta gott om lössnö att glida fram i. Härligt!

På första plats finner vi slutligen Vädret. De fem första dagarna var det inte ett moln på himlen och temperaturen var perfekt; ett fåtal minusgrader. Solen sken och man kunde gotta sig i den när man tog paus. De två sista dagarna blev det lite molnigare och ganska mycket kallare, men början av veckan var oslagbar.

Nu var ju inte resan riktigt så perfekt som man kan tro av texten ovan. Vi har ju kvar det negativa - Bott 4-listan!

På fjärde plats på Bott 4-listan hamnar min armbåge. Man skulle kunna tro att jag ramlade och skadade mig i backen, men så simpel är inte jag. Jag valde ut ett mycket mer sofistikerat sätt att skada mig på, jag snubblade nämligen på en cementklump på gatan när vi var på väg till en pub. Man skulle också kunna tro att jag var berusad när detta skedde, men även det vore för simpelt för min smak. Jag hade visserligen druckit lite vin till maten och en liten liten öl men full var jag definitivt inte. För att kunna visa omvärlden hur det hela gick till, tog Linn några bilder med sin kamera på mig när jag rekonstruerade förloppet. Tyvärr har jag inte tillgång till dessa bilder för tillfället, men som kompensation har jag ritat en pedagogisk liten serie i Paint för att visa hur det såg ut. Jag kom alltså ut från en affär med händerna i jackfickorna och blicken långt i fjärran. Linn och Therese gick framför mig och hörde ">dunk< >dunk<" och missade alltså själva förloppet. Men detta är vad ett ögonvittne skulle ha sett:

Eftersom jag hade händerna i fickorna kunde jag inte ta emot mig med dem. Det var nog tur i alla fall att det inte var tänderna som fick ta smällen, nu blev det istället högra handryggen och vänstra armbågen. Armbågen svullnade under kvällen upp och fick radien av en golfboll ungefär. Nu lyser den i alla möjliga färger, blått, svart, grönt osv. Handen klarade sig undan med blotta förskräckelsen och ett skrapsår.

På plats tre på bott 4-listan har jag placerat Servicen. Människorna i serviceyrkena hade verkligen ingen känsla för service, de var otrevliga och arroganta. När vi en dag gick ut och åt på restaurant var kyparen ungefär som den i Magnus Ugglas låt "Herr Servitör".

Andraplatsen på bott 4-listan innehas av Priserna. Det var verkligen sjukt dyrt, både på restauranger och fik och i mataffärerna. Det gick knappt att få en vettig lunch i backen för under hundralappen, och när jag och Linn en dag tog var sin kopp varm choklad i backen fick vi punga ut med 90 spänn. Dessutom är de ogina och tar betalt för allt de kan ta betalt för, i priset för nämnda choklad tog de åtta kronor extra per kopp för att Linn sa att vi ville ha mycket grädde i, och om man ville ha ketchup till en pommes frites-tallrik (för 40 kronor) fick man betala två kronor per förpackning (såna där små ni vet). I affären var det lika illa, eller vad sägs om en grillad kyckling för 150 kronor eller opoppade popcorn för 100 kr/kg? Köpa lite godis i godisaffären? Var så god, bara 35 kr per hekto. Eller varför inte köpa en stor klubba för 1850 kronor.

På förstaplatsen på bottenlistan finner vi till sist researrangören. Nortlander är deras namn och allt de tar i blir bajs. Jag orkar knappt beskriva alla missar de gjorde så jag väljer ut några:
* När vi kom fram och när vi hade lämnat hotellet fick vi lägga all vår packning i en hotellobby och byta om där. Det var så mycket folk och så mycket packning att man knappt fick plats att röra sig eller andas. När man sen kom för att hämta sin packning kunde den ligga var som helst utom på det stället man hade lagt den. Ett mycket sinnrikt system.
* Efter första skiddagen sa de till oss att vara vid ovannämnda lokal vid klockan fem så skulle de köra vår packning till hotellet. Tjugo över sex eller så tyckte de att vi hade väntat tillräckligt.
* Om man frågade guiderna om någonting var det ingen som visste något. Oftast ignorerade de frågeställaren och gick därifrån. De gånger man fick information var den oftast felaktig eller stämde inte överens med annan information vi hade fått (från exempelvis hotellet).
* På bussen på vägen hem klagade vi över att det var för varmt, alla satt och svettades. Busschauffören stängde då uppenbarligen av värmen och satte aldrig på den igen, för på morgonen var det extremt kallt och särskilt på golvet. Det tog fram till efter lunch för de flestas fötter att tina upp, de var som isblock.

Oj oj oj, det här blev ett långt inlägg. Speciellt ser jag nu att de negativa texterna har blivit mycket längre än de positiva, men överlag var såklart resan mycket rolig och trevlig. Det blev väldigt höga toppar och ganska djupa dalar, skulle man kunna säga och det är ju bra för man vill ju inte vara med om nån mesig resa där allting är bara okej hela tiden.

Guess who´s back?

Tadaa! Jag är hemma igen!
Efter en ganska dryg hemfärd som började klockan 17 i lördags sitter jag nu till sist i lägenheten i Uppsala och ska strax ge mig av till skolan för att bli förhörd i farmakologi. På grund av detta får ni vänta en stund på en utförligare beskrivning av resan, men jag lovar att det kommer dyka upp inom kort tillsammans med en bild eller två. En topp 5- och en bott 5-lista kommer det nog också att bli, så nu har ni massor att se fram emot!

Ett par smakprov av vad som komma skall:
Läs om...
* Den utomordentligt inkompetenta researrangören!
* När Jon snubblade på ett cementblock och skadade armbågen!
* När allas fötter frös till is under resan hem!
...och mycket mer.

En tunn Jon för 3 ½ år sedan!

Pratade på MSN med min gamle vän Jonny idag, och vi kom in på gamla minnen från en europaresa vi och två andra gjorde sommaren 2002. Han skickade över några bilder från resan och jag fick en smärre chock när jag såg mig själv! Döm själva, jag roade mig med att sätta ihop ett par jämförande bilder mellan europaresan då och amerikaresan alldeles nyligen:

Glad men mager Jon i juli -02 kontra glad och stabil Jon i december -05

Svältande, utmärglad Jon med pizza i Österrike(?) kontra nöjd, välgödd Jon med julbord i Kanada.

Om ni mot förmodan inte skulle se någon skillnad så kan jag tillägga att jag då vägde nånstans mellan 15 och 20 kilo mindre än idag.

Personlighetstest

Jag roade mig såhär framåt småtimmarna med att göra ett personlighetstest på http://keirsey.com/swd.html/ . Jag fick profilen "Guardian Protector" och när jag läste om personlighetstypen var det en del som stämde nästan läskigt bra. Här är några utvalda stycken:

"The primary desire of the Protector Guardian is to be of service to others, but here “service” means not so much furnishing others with the necessities of life (the Provider’s concern), as guarding others against life’s pitfalls and perils, that is, seeing to their safety and security."

"They are not as outgoing and talkative as the Providers, except with close friends and relatives. With these they can chat tirelessly about the ups and downs in their lives, moving (like all the Guardians) from topic to topic as they talk over their everyday concerns. However, their shyness with strangers is often misjudged as stiffness, even coldness, when in truth these Protectors are warm-hearted and sympathetic, giving happily of themselves to those in need."

Queen Elizabeth II - tydligen också en Guardian/Protector.

"Protectors are quite content to work alone; indeed, they may experience some discomfort when placed in positions of authority, and may try to do everything themselves rather than insist that others do their jobs."



Och till sist bekräftar testet mitt karriärsval (min fetstil):
"Protectors do well in many careers that have to do with conservation: curators, private secretaries, librarians, middle-managers, police officers, and especially general medical practitioners. To be sure, the hospital is a natural haven for them; it is home to the family doctor, preserver of life and limb, and to the registered nurse, or licensed practical nurse, truly the angels of mercy."

Det enda som inte stämde så jättebra var väl de här påståendena:
"Protectors are willing to work long, long hours doing all the thankless jobs the other types seem content to ignore. Thoroughness and frugality are also virtues for Protectors. When they undertake a task, they will complete it if at all humanly possible; and they know the value of material resources and abhor the squandering or misuse of these resources."

Men de kan ju inte gärna veta att jag är för lat för att präglas av ovanstående egenskaper ;). De borde ha en lat/flitig-skala med i testet också, kanske skulle tipsa dem om det.

Åka snowboard

På fredag tidigt på morgonen åker jag tillsammans med Linn, hennes bästa kompis med pojkvän samt hans kompisar ner till Val d´Isere i Frankrike och åker snowboard i en vecka. "Vad i hela friden!" tänker ni. "Var han inte just ute på en långresa till Amerkat? Nån måtta får det väl ändå vara!" Det är förstås sant, men vad som också är sant är att denna resa bestämdes i brådrasket i början av hösten eftersom vi var tvungna att svara snabbt om vi ville med eller ej. På den tiden visste jag inte ens att jag skulle resa till USA (då var planen Sydostasien) och inte heller hur länge jag skulle vara borta. Hur som helst så tycker även jag att det känns lite knäppt att åka nu. Jag började ju skolan igår och mitt psyke ställer in sig på en ny, fräsch termin med sunda(?) vardagsrutiner och gammal bekant stad, lägenhet och kompisar. Jag känner mig faktiskt riktigt inspirerad... och så lämnar jag alltihop efter fyra dagar! Min tröga hjärna kommer inte fatta nånting. Men roligt ska det bli i alla fall.

Har ni också känslan av att hela er hjärna inte riktigt hänger med när det är förändringar på gång? Uppenbarligen vet jag förnuftsmässigt att jag ska åka till Frankrike i övermorgon, men om nån skulle fråga mig vad jag ska göra i helgen skulle nog mitt spontana svar vara nånting i stil med "Tja jag vet inte... kanske gå ner till Smålands och träffa lite folk som jag inte har sett på länge. Försöka plugga lite, och så måste jag nog tvätta." Det rätta svaret borde förstås vara "Pumpa puder, bada bastu och dansa helt galet till fransk after ski-musik!" Det är som att mitt förnuftiga jag sitter uppe i ett hörn av min hjärna och förgäves försöker övertyga resten om att jag har rätt. Först när jag verkligen är i Frankrike kommer hela jag att fatta att jag är och ska vara där, och mitt förnuftsjag sitter kvar uppe i hörnet och skriker "Vad var det jag sa!" Men min övriga hjärna kommer bara säga "Öh?" och inte lära sig nånting av historien till nästa gång.

Idag och igår har jag varit och tränat. När jag åkte snowboard i Kanada i mellandagarna blev mina lår helt döda, så jag tänkte att jag skulle förbereda dem lite den här gången. Lite konditionsträning har det också blivit, så nu kommer jag orka åka hela dagarna och hela backarna i sträck utan att stanna och vila en enda gång! Kanske.

Jag med vän Jimmy på snowboard respektive skidor i Whistler, Kanada.

Förutom låren så blev jag väldigt trött i mina båda musculus tibialis anterior (jag vet inte vad de heter på svenska). Det är den muskel på benet som sitter mitt emot vadmusklerna precis till höger om skenbenet och används för att lyfta upp tårna när hälen är i golvet, alltså tvärtemot vad vadmusklerna gör. När jag var på gymmet tänkte jag att jag borde träna dem också, men det var svårt att komma på en lämplig övning. Ska man lägga en vikt på tårna och försöka lyfta så att man bara har hälen kvar i marken? Det verkar klurigt och skulle nog se ganska dumt ut. Sen kom jag på att man kan passa på att träna dem (utan viktmotstånd) när man sitter på toaletten, så det ska jag nog göra fram tills vi åker.

Något annat jag måste göra innan vi åker är att tvätta mina kläder. Jag lider just nu akut brist på flera typer av klädesplagg efter USA-resan. Är det förresten nån som vill läsa om och se bilder från den resan (som inte redan har gjort det) så är det bara att gå in på http://www.resdagboken.se/ och söka upp mig (Jon E).

En annan sak jag vill berätta om är att min mp3-spelare har blivit kajko. Jag köpte den typ en vecka innan resan så jag tycker det är väl tidigt att börja knasa, mp3-spelare har minsann ingen hyfs nu för tiden. Hold-knappen har slutat funka, så hur jag än gör så är den alltid på Hold. När jag försökte stänga av den när jag kom fram till skolan igår så gick det inte utan jag fick helt sonika plocka ur batteriet för att det inte skulle ladda ur. Och nu går det förstås inte att få igång musiken eftersom knapparna är låsta. Löjligt!

Ohemlighet

Bloggen är numera officiellt inte hemlig längre. Åtminstone min syster vet om den, kanske fler. Rätt vad det är kanske jag skickar iväg ett mail till en massa personer och berättar om den, och då blir den så ohemlig som den kan bli. Än så länge är den i alla fall småhemlig.

Raj raj raj

Välkommen!

Det är här Jon E berättar om sina galna vardagsäventyr och finurliga tankegångar. Känner du Jon men är för långt bort för att uppdatera dig med vad som händer i hans liv varenda dag/vecka/år? Då har du kommit rätt. Känner du inte Jon? Då har du också kommit rätt. Det här kommer att bli tidernas kanske bästa blogg.

Eftersom jag känner mig lite osäker på det här med blogg så kommer jag skriva här litegrann utan att egentligen tala om det för någon. Det är i alla fall min plan. För tänk så galet det skulle bli om man hojtade ut "Jag har en blogg!" till alla man kände och sen hade man ingen riktig lust att skriva i den efter en vecka. Så dumt! Eller så skulle den kunna bli jättedålig och totalt ointressant. Om jag nu märker att den blir det så kan jag sluta skriva, ta bort bloggen och radera ur minnet att jag nånsin har sysslat med något sånt som att "blogga". Ha! Ingen behöver någonsin få veta något.

Sen är det ju såklart så att jag innerst inne har en dröm om att folk ska upptäcka den här bloggen på egen hand, att den blir extremt populär och jag blir kultförklarad. När sen folk frågar mig hur jag bar mig åt ska jag svara kort och överlägset att jag bara satte mig ner och skrev.

Om man skapar en blogg måste man också komma fram till vissa bestämda mål som man har med bloggen. Det är sen gammalt. Mitt främsta mål är att jag för en gångs skull ska kunna komma ihåg vad som har hänt i mitt liv. En dag satt jag och tänkte på vad som hände mig typ våren 2001. Jag kom inte på nånting. Jag tänker att om jag nu skapar en blogg och håller fast vid den kommer jag ju förhoppningsvis kunna läsa om våren 2006 när almanackan visar 2011 eller nåt annat tufft science fiction-år. Mitt andra mål med bloggen är att folk som jag känner men som inte träffar mig så ofta ska kunna läsa om mitt liv. Men det kan ni tyvärr inte göra just nu, vilket beror på det hemliga mål jag har med bloggen (se stycket ovan).

Igår när jag inte kunde sova låg jag och tänkte på skämtteckningar man skulle kunna rita som handlade om köksutrustning med eget liv och språk (tankarna som åker runt i mitt huvud på kvällarna när jag inte kan sova verkar alltid helt rationella och nästan geniala när jag ligger där, medan de när jag tänker tillbaka på dem i helvaket tillstånd verkar allt annat än vettiga eller ens normala). Tyvärr kom jag bara på riktigt lama skämt, som att kaffebryggaren var nöjd när den var påslagen eftersom det då inte märktes om den fes samtidigt (på grund av det puttrande ljudet) och att kylskåpet i något sammanhang skulle säga "coolt", möjligen i samspråk med frysen. Egentligen har jag bara kommit på en enda bra idé till en skämtteckning, jag tycker den är ganska kul i alla fall. Så här ser den ut:

Nu får det vara nog, man vill ju inte att det första blogginlägget ska bli hur långt som helst. Nu ska jag sätta mig och titta på när min blogg blir läst av miljoner människor.